Vraket och dess omgivning

Belägenhet och omgivning

Vraket är beläget i den yttre skärgården vid öppna havet där det är utsatt för vindarna. Det ligger i en liten fördjupning i botten som är omgiven av grundområden. Bottnen utgörs av ett tjockt lager av gyttja och ett övre lager av sand. Djupet på platsen är 41 meter vilket betyder att vattnets temperatur vid bottnen är konstant låg. Det går starka strömmar mot Östersjön och det är troligt att förändringar i Östersjöns hydrografi är direkt urskiljbara på platsen. Ljuset vid botten är beroende på den biologiska aktiviteten i vattnets övre skikt. Dagsljuset når bottnen soliga sommardagar men ofta är det så dunkelt därnere att man behöver förstärka ljuset. Siktbarheten kan växla från tio meter ned till en halv meter beroende på strömsättningen och mängden av alger i vattnet.

Vraket bevaringstillstånd

Vraket är ungefär 26 meter långt och 7 meter brett. Det ligger på sin köl på bottnen med slagsida mot styrbord sida. Masterna som står upp i vraket reser sig till ett djup av 22 – 24 meter. De är utförda av tre delar, och toppspirorna har fallit ned på bottnen på styrbord sida av vraket.

På samma område ligger ett av skeppets ankare, som har sjunkit djupt ned i bottnen så att en av dess armar är helt begravd. Det faktum att ankaret återfinns på sjöbottnen nära vraket avslöjar att Vrouw Maria sjönk just där det ursprungliga skeppsbrottet ägde rum. Med andra ord, skeppet drev inte efter att det grundstött. Det andra av skeppets ankare hänger fortfarande på sin plats på babords bog.

Allmänt sett förefaller skrovet att vara i en god kondition. Bärgningsoperationerna efter skeppsbrottet har emellertid skadat skeppet något: rodret saknas, och häckbalken saknas. Vrouw Maria var ett väl dekorerat skepp; man kan urskilja många olika skulpterade ornament i trä i vraket. Skeppets fem meter långa rorkult ligger delvis tvärs över akterdäcket på styrbord sida. På däck ligger olika enstaka delar av skrovet som antingen lossnade när skeppet sjönk eller som har fallit ned från riggen under tidens lopp. Bland dessa delar finner man det som återstår av däckshuset. Bråspelet är oskadat och det sitter fortfarande en hävstång i ett av hålen i spelstocken. Båda pumparna står fortfarande upprätt och en av dem har fortfarande pumpkolven i läge.

Vrouw Maria var ett handelsfartyg som seglade många dagar i sträck. Det var viktigt att ha utrymme för lasten, men det var också viktigt att besättningen också. Vraket innandöme utgörs av skansen för besättningen i fören, lastrummet, och en kajuta i aktern. En skorsten för om bråspelet avslöjar placeringen av kabyssen i skeppet. Skorstenen når övre däck och är byggd av tegel.

Det oskadade skrovet ger oss en unik möjlighet att studera ett snau-skepp i detalj. Vraket ger oss information om hur lasten stuvats och transporterats liksom om skeppets seglingsegenskaper. Genom Vrouw Maria kommer vi också att få reda på mer om skeppsbyggeriet, som var en viktig gren av dåtidens industri. På 1700-talet var det viktigt både i det ekonomiska och det politiska perspektivet att alltid ha tillgång till råmaterial till skeppsbyggeriet.

Lasten och andra föremål

Vrouw Marias lastrum ger ett tvärsnitt genom olika aktivitetsfält i det europeiska samhället på 1770-talet. Vraket ger oss information om många olika människor. Om leverantörerna i olika länder, de som lastade ombord lasten i Amsterdam, öborna som hjälpte till med bärgningsarbetet i Nauvo, och borgarna i Åbo. Eftersom en del av de föremål som bärgades fördes till Ryssland för oss vraket vidare så långt som till St. Petersburg. Förutom de ovannämnda var förstås även andra människor engagerade i skeppet och dess färd: tullmännen vid Öresundstullen och, förstås, besättningen ombord i Vrouw Maria.

Lastrummet i vraket är inte stort nog för en dykare att gå in i det för att dokumentera skeppet utan att man riskerar hans eller hennes säkerhet eller skeppet goda bevaringstillstånd. Av detta skäl måste vraket dokumenteras med hjälp av en liten robot kamera. Även med en sådan är undersökningen av innandömet svår efter ett tunt lager av slam läcker nästan allting. Vissa föremål kan emellertid urskiljas under sedimenten: där finns zinktackor, packlårar, av vilka några fortfarande har sitt lock kvar i läge, och en matta av något mjukt material, kanske av tyg. Därtill finns det hundratals kritpipor som ligger som ett lager ovanpå nästan allting annat.

Sommaren 1999, kort efter det att vraket hade påträffats, bärgade dykare sex föremål från vraket. En forskare från Finlands sjöhistoriska museum övervakade operationen. En flaska av lergods, ett sigill av bly, en zinktacka, och tre kritpipor återfanns på däcket eller i den övre delen av lastrummet. Än så länge är det de enda föremål som tagits upp från vraket. Lergodskärlet är en saltglaserad flaska för Seltzervatten. Den har innehållit mineralvatten från prinsen an Triers mineralkällor. Genom att studera dess form och tillverkningsstämpel kan man datera flaskan till 1760-talet.

Några ord kan fortfarande läsas på blysigillet och texten antyder att det har tillhört en packe tyg tillverkat i Leiden i Holland. Leiden var ett viktigt center för tygindustrin i Europa även under 1700-talet. Ombord i Vrouw Maria fanns holländska tyger, och mycket av detta bärgades efter skeppsbrottet. Sigillet kan ha lossnat från en packe tyg vid det tillfället.

Det har inte varit möjligt att fastställa var kritpiporna var tillverkade genom att studera deras form och tillverkningstämplar. En analys av metallen i den tacka som bärgats visade att den utgörs av zink. Fyndet av en zinktacka bekräftar det som registrerats vid Öresundstullen, enligt vilket det fanns mer än 6500 kg zink i skeppets last. Zink användes som råmaterial för framställning av mässing.