Lokaliseringen år 1980 av vraket efter hjulångfartyget "E. Nordevall" (1836-1856); verksamhet för dess bevarande och levandegörande 1980-2001

1980 lokaliserade sportdykare vraket efter hjulångfartyget "E. Nordevall" på 45 m djup på bottnen av sjön Vättern. Fartygets skrov hade byggts på Hammarstens skeppsvarv i Norrköping 1836-1837, maskinerna byggdes vid Motala Verkstad under samma tid. Fartyget levererades 1837. Det byggdes för trafik på Göta Canal, det då nyligen öppnade kanalsystemet tvärs över Sverige från Stockholm på östkusten till Göteborg på västkusten.

Fartyget representerar den första generationen av ångfartyg i Europa. Skeppstypen hade ursprungligen utvecklats i Skottland på 1820-talet för trafik på floder och i flodmynningarna där. De två balansångmaskinerna som drev fartyget hade konstruerats av Daniel Frazer, en skotsk ingenjör, som under lång tid var den tekniska ledaren vid Motala Verkstad. Motala Verkstad var en av de första, mekaniska verkstäderna i Sverige. Den kom att få en dominerande roll i produktionen av sjöångmaskiner och även för byggandet av fartyg med skrov av järnplåt under 1800-talet.

"E. Nordevall" hade ritats av en av Sveriges mest välkända skeppskonstruktörer vid denna tid, sjöofficeren Johan Gustaf von Sydow, för det rederi som bildades för sjötrafiken på Göta Kanal. Fartyget hade döpts efter bergsmekanikern Erik Nordewall (1783-1835). Denne var en av de mest framträdande och framgångsrika teknikerna inom svensk kanalteknik under de första årtiondena på 1800-talet. Han konstruerade och byggde bland mycket annat slussarna vid Trollhättan och Södertälje, båda delar av Göta Kanal.

Hjulångfartyget "E. Nordevall" är unikt välbevarad där den ligger på den flata och lugna bottnen i den stora och djupa insjön Vättern. När det påträffades var fortfarande huvuddelen av fartygets exteriör intakt. Interiören vara i samma tillstånd som när fartyget sjönk 150 år tidigare. Detta beror på de gynnsamma bevaringsförhållandena i sötvattensmiljöer av detta slag.

Under 1980-talet blev "E. Nordevall" föremål för omfattande marinarkeologisk undersökning och dokumentation. Statens sjöhistoriska museum utförde en rik fotografisk avbildning med kamera och videokamera på vraket på 45 m djup under åren 1985 till 1989. Detta utfördes i samarbete med flera andra parter, som t ex Göta Kanalbolaget, avdelningen för undervattensteknik vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, länsstyrelsen i Östergötlands län och kulturmiljövårdsenheten där, och även Riksantikvarieämbetet.

Genom att fartyget förlist för mer än ett hundra år sedan skyddas det av den svenska kulturminneslagen och får inte förändras eller skadas.

Den dokumentation som utfördes på fartyget under 1980-talets senare del hade som ett syfte att underbygga en bedömning av om det var möjligt att bärga, konservera och ställa ut det i ett museum. Detta resulterade i en utredning av kostnaderna för en bärgning, och ett förslag till en museianläggning i Motala på östra sidan av Vättern. Det förde även fram till en undersökning av frågan om hur det skulle bärgas och grävas ut efter en bärgning. De organisationer och myndigheter som informerades om resultaten av denna planering bemötte dem mycket positivt. Å andra sidan kunde man konstatera att de ekonomiska resurser, som skulle behövas för projektets genomförande, inte var tillgängliga.

Samtidigt som detta undersökningsarbete pågick kunde man genom den omfattande foto- och filmdokumentation som utförts under 1980-talet konstatera att fartyget successivt bröts ned och förstördes. Det var tydligt att det hade blivit ett populärt mål för fritidsdykare, och att detta i sin tur resulterade i att man plockade upp föremål och delar av fartyget som souvenirer, och även rev ned delar av överbyggnaderna. Som ett resultat av detta införde länsstyrelsen i slutet av 1990-talet dykförbud på "E. Nordevall".