Vraket av Vrouw Maria: från skepp till vrak

Sjöförklaringen ger oss en bild av Vrouw Marias sista veckor. Skeppet lämnade hamnen i Amsterdam med destination St. Petersburg torsdagen den 5 september 1771. Vrouw Maria passerade genom Öresundstullen i Helsingör i Danmark och seglade in i Östersjön. Skeppet styrde norrut. När det nått Finska viken bör hon ha ställt kursen mot öster för att nå St. Petersburg. Istället hamnade hon på den klippiga finska kusten.

Enligt skeppets loggbok befann sig två män på däck natten den 3 oktober medan andra medlemmar av besättningen befann sig inombord i bön. I den mörka och stormiga natten stötte skeppet på en klippa. En stor våg lyfte emellertid skeppet av grundet och besättningen kunde inte upptäcka några läckor i skrovet. Efter en stund stötte skeppet på ytterligare en undervattensklippa och förlorade sitt roder och en del av akterstäven. När skeppet blev flott igen kunde besättningen se att hon läckte kraftigt. Manskapet försökte att länspumpa henne. Efter att skeppet hade ankrat upp och seglen tagits ned kunde besättningen se att vattnet hade stigit mer än tre fot (nära en meter) vid skeppspumpen. Klockan 7 på morgonen hade besättningen lyckats att pumpa henne läns. Männen var trötta och beslöt att ro till ett närbeläget skär för att få litet vila. De ansåg att det var farligt att sova ombord eftersom vädret var dåligt och det fanns många skär och grund som skapade bränningar runt skeppet.

I skymningen den 4 oktober anlände fem öbor till scenen. De lovade att komma tillbaka nästa dag och ta med sig så många män som möjligt. När vinden började att mojna rodde besättningen tillbaka till skeppet och lyckades att bärga tio tunnor. Dessa var numrerade från 33 till 42. En av tunnorna bar beteckningen "IBG No 1". Nu hade vattnet i fartyget stigit till åtta fot vid skeppspumpen. Manskapet vågade inte stanna ombord längre eftersom de inte kunde hålla skeppet läns. Loggboken avslöjar att nio öbor anlände på lördag morgon den 5 oktober för att hjälpa besättningen. Alla rodde ut till skeppet och började pumpa. Vid det laget hade vattnet stigit till nio fot (nästan tre meter) i skeppet. Efter att ha pumpat hela dagen hade man likafullt inte lyckats att sänka vattnets nivå. På kvällen lämnade öborna platsen, och besättningen var också tvungna att lämna skeppet.

Söndagen den 6 oktober var vädret vackert. Kaptenen beordrade en del av manskapet att ge sig av för att söka efter mer assistans medan de övriga återvände till skeppet och började pumpa igen. Man lyckades inte pumpa det läns och eftersom vinden hade ökat igen var man tvungen att lämna skeppet. På kvällen anlände tjugosex män till platsen.

Måndagen den 7 oktober begav sig besättningen och öborna i vackert väder ut till skeppet. Vattnet stod nu nästan uppe vid däck och man pumpade så mycket man kunde. Men kaffebönor hade kommit in i pumpen och pumpningen gjorde få framsteg. Besättningen beslöt att öppna den förliga lastluckan för att bärga skeppet och dess last. När man luckan såg männen att mellandäcket var halvfyllt med vatten. Enligt loggboken "bärgade man allting man kunde".

Tisdagen den 8 oktober fortsatte bärgningsoperationen. Manskapet fortsatta att pumpa och samtidigt togs en del av lasten upp ur skeppet. Vädret som var vackert till att börja med blev dåligt och man fick en sydlig vind istället för en östlig. Manskapet tvingades att lämna skeppet. Följande morgon när man återvände till skeppet kunde det inte återfinnas. Två tulltjänstemän från Åbo hade anlänt och de föremål som hade bärgats fördes över till tulljakten. Efter några dagar hade en nordlig vind fört manskapet till Åbo och kaptenen kunde avlämna sin sjöförklaring.

(Ahlström, C., 1979, 1991, 2000.)